annarapp

Det är tungt idag. Mitt hjärta gråter fortfarande och regnet strilar ner från en gråmulen himmel. Det är sorg idag också. Det kommer länge att vara sorg.

Solidaritet. Sammanhållning mellan människor, gemenskap. Du står utanför. Igen. Du står utanför tills din tid på jorden är slut. Jag är ledsen över att det blev som det blev. Jag är ledsen att vår nya solidaritet är så sellektiv i sin form.

Vi skapar exkludering. Du och jag. Någonting i vårt samhälle gör att inte alla känner sig delaktiga. Detta någonting tycks vara aktivitet på de rådande samhällsnormernas premisser. Vi bjuder inte in DIG! Du bör i så fall aktivt delta. Du måste handla för att vara välkommen och du måste handla på ett sådant sätt att VI förstår dig och VILL inkludera dig. Jag är ledsen över det. Jag är ledsen att det blev som det blev. Jag känner mig ansvarig.

Respekt. Jag glömde att möta DIG med respekt. Jag glömde att lyssna på dig och jag hånade din futtighet och din naivitet. Du begriper ingenting. Det är tomt innanför ditt pannben, kom igen, väx upp, förkovra dig, lär dig något! Lär dig detta! Detta som gör att du blir som jag, som OSS! Så att du passar in! Jag glömde att respektera DIG och du vände din världsbild mot mig, mot OSS.

Men solidaritet och demokrati är både skyldigheter och rättigheter. Solidaritet kräver organisering och ansvar. Organisering och ansvar ger rätt till gemenskap och sammanhållning. Men vi har glömt... att vi har ansvar att organisera oss så att alla, också DU, ska känna gemenskap. Vår solidaritet är sellektiv i sin form.

Det är för tidigt att förlåta. Det kommer länge att vara för tidigt, det blir nog aldrig tid till förlåtelse. Men jag är ledsen att det blev som det blev. Jag känner ansvar för  det. Jag är ledsen.

Den där dagen...

Först rädd, sedan ledsen och så arg så tårarna sprutar. Nu, helt matt. Det går inte att förstå. Analyser, artiklar, bilder och beskrivelser från brottsplatserna till brottsgärningen och dens eventuellt bakomliggande orsaker. Vi vill förstå. Men det går inte att förstå. I över 60 år har vi försökt att förstå och förklara vad som fick nazister att brutalt mörda människor på grund av deras etniska, kulturella och religiösa etikett. Så vitt jag vet har vi inte lyckats. Vad vi kan göra är bara att samtala, att debattera, reflektera och uttrycka våra åsikter.

Mitt starkaste intryck den där svarta dagen, den 22:e juli 2011, det som fick mig att gråta av ilska, var omfattningen och fegheten i det brott som begicks. Det var ett brott, riktat mot oskyldiga vuxna och barn, mot familjer och vänskapskretsar, mot tillhörighet och glädje. Det fyller mig med en stor sorg. Men det var samtidigt ett brott mot det djupaste och starkaste i den Norska kulturen, det var ett brott mot frihet och solidaritet. Det var ett brott mot demokratins djupaste själ. Först genom att sätta den rådande styringsregimen ur spel, sedan genom att ge sig på dess återväxt. Först via ett oförberett slag under bältet som drabbade hänsynslöst i syfte att nå den yttersta ledningen. Sedan, vid ett tillfälle av glädje, frihet och kreativitet, på ett sommarläger för sammhällsengagerade unga människor, just i den friska, porlande källa där idéer och tankar växer och genom att spela på den tillit som utmärker dessa gränslösa och öppna ungdomar som representerar AUF, för att sedan svika deras förtroende på ett sätt som vi bara känner från grym åteljakt. I tillägg så var det ett brott mot ett land, som tillsammans med några få andra demokratier, är ett av de mest öppna och fria samhällen i världen. Därför var det ett brott riktat, inte bara mot hela Norge, utan mot hela världens frihet.

Jag gråter av ilska för att det är så kallblodigt beräknande och slår så hårt på så många olika plan och i så många olika dimentioner. Som tillexempel innan vi fick klarhet. Gärningsmannen visste såklart att vi skulle spekulera i islamistiska terrororganisationer. Eller efterverkningarna som går i takt med hans kalla plan. Den uppmärksamhet som han får när vi försöker förstå. Manifestet, som ligger där och lockar till läsning. Det går inte att förstå. Den öppna rättegången som han ber om, som media tackar ja till, som vi alla kommer följa, för att få en förklaring. För att förstå. Nej, det går inte att förstå. Men vi kan reflektera och vi kan yppa vår mening.

Hur ska vi identifiera de ensamma farliga männen? skriver Anna-Lena Lodenius på DN Debatt idag. (http://www.dn.se/debatt/hur-ska-vi-identifiera-de-ensamma-farliga-mannen) Hon skriver hur utanförskap och missnöje föder destruktiva handlingar och om hur högerpopulistiska kretsar odlar föreställningar om elitens samansvärjning och sveket mot det riktiga folket. Föreställningar som tilltalar dessa ensamma män och gör dem farliga. Expo är något mer rakt på sak, när de skriver ”Han var ingen ensam galning”.

”Det har funnits många teorier om vem som ligger bakom dådet och varför det skedde. Vi vet inte allt, men vi vet tillräckligt för att kunna säga att Anders Behring Breivik inte var bara var en ensam galning. Han kan ha agerat ensam, det vet vi inte allt om. Men han hade en gemenskap, en idévärld där hans tankar fick näring. (...) Det är en idévärld som lever i bakvattnet av de framgångsrika antimuslimska partierna runt om i Europa. I det bakvattnet finns partiernas mest övertygade stödtrupper. Och 32-åringen var en av dem” (http://expo.se/2011/_4194.html) .

 I mitt huvud så finns det alltid en länk mellan människokränkande diskurser, främlingsfientliga (i ordets vidaste betydelse) politiska uttryck å ena sidan och exstremhandlingar av den här typen, å andra sidan. Det finns en bakgrund som föder näring till sådana illdåd. Det finns en gemenskap i brist på tillhörighet, i brist på respekt och för dom som ”ingen vill ha”. Den gemenskapen har bland annat skapats av våra högerextrema, främlingsfientliga partier här i Norden. I mitt huvud bär de, och vi, ett ansvar genom att vi skapar en legitim bakgrund och gemenskap för ”de ensamma farliga männen”. Jo, jag tror på fri demokrati och på yttrandefrihet. Men jag ser varken frihet eller demokrati i att låta politiska partier aktivt och explicit föra främlingsfientliga budskap, det jag ser är att exkludering och hat legitimeras. Det är skillnad på yttrandefrihet och på politisk aktivitet och denna skillnad ligger i formell legitimering. Formell legitimering blir i huvudet på en ”ensam farlig man” lätt till en handgriplig gärning att genomföra, ett illdåd av sällan skådat mått.

Mitt nästa intryck från den där svarta dagen, den 22 juli 2011, det som fick mig att gråta av respekt, var att som svensk, lite utifrån, se hur det Norska folket reste sina ryggar raka och mötte världen med en tårögd, men stadig blick och sa:

 ”Jeg har et budskap til den som angrep oss og de som står bak: Det er et budskap fra hele Norge. De skal ikke få ødelegge oss. Dere skal ikke få ødelegge vårt demokrati og vårt engasjement for en bedre verden. Ingen skal få bombe oss til taushet. Ingen skal noen gang få skremme oss fra å være Norge. I kveld og i natt skal vi ta vare på hverandre. I morgen skal vi vise at det norske demokratiet blir sterkere når det gjelder”.

Jag får helt plötsligt en glimt av vad positiv nationalism kan betyda. Jag ser hur fem år i krig och dess eftertid format ett folk, som likt en mans handling, reser sig, riktar blickan och säger NEJ! Och mitt i all den här sorgen och ilskan, just när allt går gärningsmannens väg, så är jag oerhört tacksam för detta folkets nej. Det ger mig hopp.

Det var heeelt underbart med sovmorgon i morse och jag drog ut på den rejäääält, ända till frammåt halv ett :) Det var jag värd, om jag får tycka det själv. I tre veckor har jag varit "landsbyleder" för en intensivkurs på NTNU. Kursen heter Experter i Team (EIT) - Idrett og Samfunn. Det där med EIT är en riktigt häftig grej, som NTNU som universitet är ensamt om i Norge. Alla som tar en Masterutbildning vid NTNU måste genomföra kursen och man väljer en av många EIT - kurser, där den jag höll i var på Idrottsvetenskap. Där samlas så studenter från diverse olika fagriktningar; medicin, psykologi, ekonomi... you name it. 30 studenter på varje kurs delar in i fem grupper med flerfaglig sammansättning. På temat "Fysisk aktivitet i ett livslöp" ska de sedan ordna sig en problemformulering att besvara under tre veckor. Coooolt :) Och jag måste summera med att det blev så bra! Studenterna som tog kursen är oerhört skarpa, motiverade och hårt arbetande. Tanken är att de ska lösa problemet flerfagligt samtidigt som de lär sig att arbeta tillsammans i grupp. Det hela ska resultera i en Processraport och en Projektrapport.

Trots att det var riktigt häftigt att jobba med det där i tre veckor så är det också underbart skönt att det är över. Upp med tuppen klockan sex varje morgon är inte riktigt min grej... dessutom har jag ju min sociala fobi att tänka på :)

På eftermiddagen gav vi oss ut i stormen o körde hund. Shit vilket väder! Det blåste o snöade så mkt att Storm och jag kom bort från spåret. Helt plötsligt visste jag inte banan och fick stanna och vända mig om. Då såg jag Henke och Nova 500 meter längre ner i slänten, stod och ropade. Haha, Storm drog som en tok, trots att det var lössnö och helsike, så vi genade ut på spåret. Vi åkte ca 12 km på drygt 40 minuter... bra tid :)

I morgon ska vi till Steinkjer. Gubben ska gå NM stafett för Selbu IL lag II. Jag ska coacha och heja för allt vad tygen håller. Vi får väl se om det hjälper ;)

So long!